Nu fortsätter det...

Min nya familj, alltså Matte, Nikki och katten Måns hade verkligen gjort allt för att jag skulle trivas med mitt nya liv. I mina ögon hade det räckt om jag hade fått dagens soppåse för det finns inget som gör en Cardigan lyckligare, jag lovar! Men icke, allt gjordes enligt regelboken. Lungt och harmoniskt skulle det vara. Herrejösses, så trist! Tur att Måns omedelbart tog befälet över mig. Honom kunde man ju verkligen lita på. Han visade mig alla dumheter som tänkas kunde, allt från att rymma under staketet, fånga möss, kolla hans toa (med innehåll) m.m. Han höll lektion varje dag i-hur-man-får-ut-det-mesta-av-det-bästa.

Som väl var tog han även Mattes omsorgsfullt planerade sovplats för min första natt i besittning. Detta resulterade naturligtvis i att jag fick sova i sängen. Så var det problemet löst för min del. Och därmed är det...

Så klart sover jag i någon korg ibland och vi har många i det här huset skall ni veta!

En sak som jag lärde mig alldeles själv var att reta gallfeber på Matte. Hur lätt som helst, bara att börja äta på hennes älskade blommor! Hon är nämligen lite tokig i trädgårdsarbete utöver sitt "hunderi". Prova någon gång om du vill ha lite extra uppmärksamhet!

Eftersom jag föddes på sommaren bestämde Matte en dag att jag skulle vänja mig vid vatten, som i sjövatten! Löjligt, det finns ju vattenskålar. Hur som helst så packades ryggsäcken, även jag packades ner för små valpar fick inte gå så långt, sa hon. Sjön var ju faktiskt väldans fin och Nikki visade hur bra som helst hur djupt det var. Det bästa var så klart att vi hade fika med oss och då måste man ju förse sig, eller hur?

Sen var det ju så klart skogen som skulle upptäckas. Det är inte klokt så mycket spännande saker som finns där. Allt från timmerhögar till farliga svampar. Matte hade ett himla jobb med att passa mig för jag kan väl ingenting om farliga svampar och höga höjder. Jag är ju bara en Corgivalp!

En annan sak som Matte ansåg vara väldigt viktig var att jag skulle träffa andra hundar. För min del kunde det göra detsamma för jag hade hur kul som helst med både Nikki och Måns, fast han var katt. Hur som helst åkte vi på diverse visiter för att hälsa på snälla och trevliga hundar som skulle ta hand om mig.
Ja, ja inget ont som inte har något gott med sig. Nu har jag ju fått en massa kompisar och det är kul. Särskilt imponerad är jag över min största vän, schäfern Qurt som är min bodyguard. Även Springern Elza är ok men lite stökig för hon är ju inte heller så gammal. Fast mest umgås jag med mina bästisar Pembroketjejerna Cookie, Limpan och Smulan.

Nu hoppas jag att alla har förstått vilket liv jag lever och att jag tar vara på varje stund av det. Förstår inte varför Matte klagar ibland och påstår att hon inte får någonting gjort...

                   ...det kan väl aldrig bero på mig, jag som är så himla snäll och sööööt!     

Fortsättningen följer i MYRSTIGEN

  Tillbaka till menyn